Dialoger

En av de vackraste rörliga bilder jag vet finns i kortfilmen Världens bästa hjärna. Bilden visar två nervceller, neuron. Långa trådar med en platta längst ut. I hjärnans tomrum letar de efter varandra. Som ett sökarljus vänder och vrider de sig, spanar in omgivningen, får syn på, glider mot varandra. Så sätter de plattorna mot varandra och exploderar, förenas i ett intensivt flöde av stimuli. Dessa förs bakåt till andra neuron som svarar. Dialogen har börjat.

De två neuronen kommer från olika håll, har olika erfarenheter att prata om. Deras mötesplats kallas synaps. Kommunikationen går i en riktning. Men på grund av rikedomen på synapser blir den interaktiv, en dialog. Precis som hos oss människor. Ordet dialog kommer av ´di´, som betyder ´två´ och ´logos, som betyder ´ord´. För en dialog behövs två som språkar tillsammans. Men först måste de finna varandra, komma nära varandra.

Evolutionär dialog. Evolutionen, arternas utveckling, fylogenesen, är dialogisk. Denna fyra miljarder år långa berättelse består av en både storslagen och detaljerad dialog mellan livets oändliga uttrycksformer, som agerar interaktivt med den omgivande naturen, först i utvecklingen främst den fysiska, sedan alltmer den biologiska. En resa som hittills lett till oändligt många återvändsgränder och oändligt många nya försök.

Och ändå är den så systematiskt uppbyggd. Vad gjorde urcellen som plaskade omkring i urhavet för fyra miljarder år sedan? Jo, den tog in ämnen, bearbetade dem och gjorde sig av med resterna, rörde på sig och parade sig, dvs förde generna vidare. Vad gör då vi? Jo, vi tar in ämnen (äter och dricker), bearbetar dem, gör oss av med resterna, rör på oss och parar oss. Samma saker, men på en otroligt mycket högre komplikationsnivå.

Den individuella utvecklingens dialog. Samma evolution upprepas i stora drag i varje människas utveckling. Trots stora variationer är det samma grundsystem hela vägen. Japanerna viker ett A4-papper och skapar oändligt många former av det. Därför används nu origami för att förstå hur enkla system kan utvecklas och bilda en mångfald olika former.

Evolutionen fortgår ständigt. I varje människa. Särskilt i början är det bråttom. Det nyfödda barnet skapar en miljon synapser varje sekund, ett häpnadsväckande uttryck för evolutionens rikedom och snabbhet. Ändå tillhör de samma system. Även i vår individuella utveckling, ontogenesen, finns en liknande dialog över tid, liknande dialoger mellan arv och miljö.

Men i oss finns också andra dialoger. En andra dialog utspelar sig mellan regionerna längst bak i hjärnan och regionerna längst fram. Där bak tar vi in alla sinnesintryck. Där fram, i frontalloben, sätter vi ord på dem, en tankens och språkets bearbetning som möjliggör medvetenhet. Nu handlar det om att för första gången skapa medvetenhet, livet börjar bli medvetet om sig självt.

En tredje dialog sker mellan höger och vänster hjärnhalva. Fast när vi nu förstått att hela hjärnan är indragen i varje process mycket mer än vi tror kallar vi det system 1 och system 2. Med system 1 uppfattar och tolkar vi livet, med system 2 löser vi svåra problem.

Ullakarin och Maria. Så var det med Ullakarin och Maria i min tidigare blogg. Maria har ingen riktig samtalspartner. Hon har gått in i ensamheten och har svårt att lösa sina problem. Men så möter hon Ullakarin. De finner varandra i ett nära möte i vilket ögonens och mimikens alla budskap ses och tolkas. Stimuli och responser byts i snabbt tempo. Och Maria känner sig förstådd, blir trygg och kan föra sin tanke ett steg vidare, kan berätta om självmordet som kommit henne så nära.

Många saknar i dag möten i sina intimområden. Där stimuli och responser sprudlar oförhindrat mellan dem, så de kan vara sanna mot varandra, vara trygga och våga berätta om det mest smärtsamma.

Livskris. När livet kärvar ihop sig till en livskris behövs sådana möten. När vi fastnat i alltför stereotypa resonemang, när vår kringsyn begränsas och fastlåses, då behöver vi sådana medmänniskor. En sådan medmänniska kan dra proppen ur vårt blockerade kommunikationshål, så vi kan se och uttala nästa steg, gå vidare i livet.

Ett levande möte, som bryter ensamhet och hjälplöshet. Om detta kommer vi att tala på den suicidpreventiva konferensen i höst. Anmäl dig nu!

Mycket kommer att handla om berättelsen, men egentligen handlar det om samtalet. Hur den ena vågar berätta och hur den andra vågar ta emot. Förutsättningarna är större nu när tabueringen minskat, när rädslan för tal om självmord minskat.

Upplev mera:
Hjärnfonden, Världens bästa hjärna, filmad av Lennart Nilsson

Kahneman D. Tänka, snabbt och långsamt. Stockholm: Volante 2013. Eng. Thinking, fast and slow. Brockman Inc., 2011.
Arv och miljö. Under den senaste nationella psykiaterkonferensen som hölls i Göteborg i mitten av mars 2017, fick hjärnforskaren och psykiatern Predrag Petrovic frågan: ”Ja, men, hur mycket av detta är genetik och hur mycket är miljö?”. Med ett leende levererade Predrag det tänkvärda svaret: 100 procent gener och 100 procent miljö!

Jan Beskow är psykiater, socialmedicinare och suicidforskare sedan över 50 år.